Verkligheten jagar mig...
Någonting äter upp mig inifrån.
Jag känner en äckligt påträngande panikångest. Jag måste ta tag i saker. Ta beslut. Varför denna jävla beslutsångest? Vilket val är rätt? Tajmingen? Rädslan och oron. Som en kall obehaglig smekning längst min ryggrad. Totalt jävla osäker och förvirrad. Ändå sådär sjukt taggad och motiverad.. Bara jag visste vad. Vad jag skulle sikta in mig på. Behöver en grund. En idé. Behöver trygghet. Behöver något. Något att stå på. För just nu är allt sådär extremt abstrakt. Hela mitt liv är luddigt. För luddigt.
Ta mig ur det här.
I´m so scared of getting older.
I'm only good at being young.
hoppas allt löser sig för dig och att du kan bli trygg i dig själv . när man läser din blogg verkar du vara en toppen kille som bara är lite osäker, men shit va detta är charmigt ;) fast ändå så lider man med dig och vet hur det känns, tror alla är med om det någon gång i livet. hoppas du inte håller för mycket inom dig.. då kommer du en dag inte orka mer.. ta hand om dig!!
Du kanske kommer tycka att det här låter fånigt. Men har du funderat på att gå och prata med någon? Jag pratar med en kurator på vårdcentralen. Jag är 25 år idag, det tog mig många, många, många år innan jag själv tog initiativet till att ta kontakt med en utomstående person för att prata om allt möjligt.
Det kan hjälpa, att prata med någon utomstående. Någon som inte känner dig. Annars kan du alltid slänga iväg ett mail till mig, jag är rätt bra på att agera psykolog :P Nej men seriöst, du skriver väldigt bra Nemo, det måste jag säga. Du sätter ord på känslor som är svåra att ta på.
Jag hoppas att det löser sig för dig.
Du skriver så grymt jävla bra! Man verkligen känner ångesten. Hittade hit av ren slump, och tänkte att du skulle vara som jocke (inget illa menat) men så möts man av såna här texter. Alla dina inlägg är bra skrivna. Kanske lite dumt att hylla dina skrivarkunskaper på ett sånt här inlägg... aja, jag förstår hur du känner, jag är precis likadan. Saker brukar lösa sig i alla fall. Ibland tar det bara lite tid att veta vad man verkligen vill.
Förstår inte hur man kan skriva att det är charmigt när någon lider av fruktansvärd ångest. För det är det inte, det minsta. Det är en fruktansvärd känsla och även tomheten. Jag förstår Nemo precis, de känslor han har har jag haft tusentals gånger. Och det är lika skrämmande varje gång. Man vänjer sig aldrig.
Jag vet hur det känns, Nemo.
//Victoria
det är charmigt med killar som vågar stå för vad dom känner och kan prata öppet om det. tror det va menat så..
älskar hur du skriver gubben
du kanske ska gå o prata med någon, jobba lite på din självkänsla? och fortsdätt skriv av dig, det är bra bra..
och det kanske är bra för dig, börja ta atg i saker o hitta vem du är, helt själv?
Åh, jag älskar denna låt!
Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag hittade till din blogg, men jag hörde talas om Kungarna i Tylösand och tänkte kika på det en sväng, och jag tyckte seriöst den såpan var redigt galen. Men jag gillade just det, att det var så galet. Jag tror det var via jockiboi som jag hittade din blogg. Han är mer galen än Kungarna av tylösand. Trodde du skulle vara precis som honom i din blogg. Och visst är du galen, men samtidigt så otroligt charmig och du skriver så otroligt bra.. :) Hoppas allt löser sig.
sluuuuuuuuuuuuuta, skärpning, sånt här bloggar man inte om. var är den roliga nemo???
Tja. Ville bara skriva en rad, förstår det där med att du vill bo kvar hemma, att det är en trygghet och varför ska man ha egen lägenhet när man har allting man behöver hemma hos sina föräldrar?
Förstår på nåt sätt hur du mår. Jag var tvungen att fixa mig en lägenhet, tvungen att fixa iordning allt detta som har med egen lägenhet och ansvar och allt vad det betyder. Allt detta för att mina föräldrar dog i år. Alla mår dåligt emellanåt, det kommer svackor men i alla fall kommer man ur den svackan så småningom. Du har fortfarande den tryggheten att bo hemma och du har kvar din mamma. Var glad för det du har så fixar sig allting så småningom. skulle bara skrivit några rader men det blev några fler. Fortsätt att skriva hur du mår och känner dig. Det känns ofta mycket bättre efteråt när man fått orden ur sig. Ha det gött/ Camilla.
Glöm inte de jag sa igår, håll ut dina solskens dagar kommer!! Stoooor Kram
Flytta till åsen! Jag behöver fler folk i mitt hood.
KRAM!
Verkligheten är något läskigt - jag lever gärna i fantasin, precis som man gjorde när man var sådär liten att man alltid var tvungen att stå på tå för att synas.
Ångest är min vardag, ibland mer påverkande, ibland inte. Den finns där och skrapar en lite i benmärgen, precis som hos dig.
Ibland handlar det inte om att göra rätt eller fel val, utan att bara göra ett. Komma någonstans, få rörelse. Men jag tror du redan har det, right?
Fan här skriver jag som värsta psykgurun, dubbelmoral har jag också.
Vet inte vad jag gör inne på din blogg, kollade först på "Debatt" sen på ett avsnitt och sen är jag här. Jag kommer inte att se fler avsnitt eller besöka din blogg igen- var så säker! Jag är totalt chockad efter det jag såg, jag gillade det inte alls. Men det jag trots allt vill säga är att det finns ett Hopp oavsett vad vi har i bagaget, någon moralpredikan kommer du inte att få bara några ord på vägen och dessa vill jag rikta till den unga generationen- Hoppet kommer aldrig att svika din sida Hoppet överger aldrig eller försvinner Hoppet är det där ljuset som inte flyr mörkret utan bara brinner utan början utan slut
