Det finns så mycket glädje. Det finns så mycket sorg.
Men faktum är att jag faktiskt rätt ofta är glad. Jag är glad kring vänner. Jag är glad när solen skiner. Jag är glad när jag sjunger pojkband med Alex. Jag är glad att Eminem kommer tillbaka starkare än någonsin. Jag är glad över att jag har världens bästa mamma. Jag är glad för att Gayen (förlåt Valentin) är min andra hälft trots hur extremt olika våra personligheter, familjer, förutsättningar och uppväxter är. Jag är glad för att Leo är av samma skrot och korn som mig. Att vi är så lika på så många sätt. Likt one mind. Jag är även glad för hans skull för att han faktiskt är mer lyckad än vad jag är. Det är han värd och det är inte precis oväntat.
Jag är glad att mina syskon alltid kommer att finnas där. Även om jag hamnar på gatan. Även om jag går under. För såna är vi. Jag och mina syskon. Vi älskar varandra. Villkorslöst. Genom eld och vatten. Tro inte att jag tar dom givet. För det gör jag inte... Det handlar bara om en connecion. En länk. Vi är outcasts... Och det har vi alltid varit. Vi är de ökända syskonen Gullström-Hedén. Nu och för alltid.
Jag är glad för att jag och min pappa har en bra period just nu. Även fast han har det svårt nu. Han är trött och har väldigt mkt i sitt liv just nu. Man ska inte tro att han har det lätt bara för att han lyckats vara nykter i 4 år. Han har jävligt mkt demoner att brottas med han med. Och när jag ser hur han hanterar dom.. Ja, då visas en liten liten bit av den förebild jag alltid drömt om. Den förebild en pappa i grund och botten ska vara. Då blir jag stolt.
Men allt är inte glädje...
Jag har gråtit väldigt väldigt mycket de senaste veckorna. Så mycket som jag har gråtit de senaste veckorna... Ja, så mkt har jag nog aldrig gråtit i hela mitt liv. Men varför har jag gråtit? Jag har varit tom. Svag. Jag har känt mig hjälplös. Ynklig. Misslyckad. Vilsen. Jag har försökt finna lösningar. Förklaringar. På så mkt. Men utan något egentligt resultat. Jag har känt mig fången i någon slags labrynt där mina hjärnspöken har kontrollerat precis allt. Jag har mest vandrat runt som ett frågetecken. När jag är i en sån här fas så blir jag extremt känslig. Vill ni ha ett exempel på det?
Varje gång jag sätter på musikvideon till Eminems "Love the way you lie" så börjar jag gråta. Varje gång! Eller inte gråta men tårarna rinner. Automatiskt. Varför? Jag vet inte. Kanske för att den påminner mig om så mkt. Om sommaren. Om alla minnen. Om denna sjukt destruktiva, legendariska, helt galna men också sorgliga sommar. Jag provade precis. Satte på videon. Blött under ögonen direkt. Fascinerande? Lite. Konstigt? Väldigt.
Vilken sommar va? Herregud. Ner till Sunny Beach den 8:e Maj. Hem till Sverige i slutet av Maj för att fira lillsyster Nellys student och mammas 50årsdag. Tillbaka till Sunny Beach efter en vecka i Sverige. Självmordet fortsätter. Calle Schulman ringer och vill ha mig i sitt nya program. Hem till Sverige igen. Mot Tylösand. Ger Kanal 5 the shit som den lilla slyna man är. Direkt till Sunny Beach IGEN från Tylösand. Inte ens hem emellan. Ja, precis, vem fan gör så? När alla andra deltagare i programmet åker hem till sina respektive hemstäder för fysiska och psykiska rehabveckor.. Ja, vad gör Nemo då? Doppar huvudet i sanden och sticker "hem" till Sunny Beach istället. Igen. Strutstricket. Vem flyger ner till Sunny Beach 3 gånger på en sommar? Nemo Hedén heter han visst.
Väl nere i Sunny Beach igen så small det till med Frida. Tjejen som sedan jag lärde känna henne sommaren 2009 alltid bara varit som ett vanligt ragg. Vi höll liksom på när vi sågs... Inget mer med det. Men nu blev det annorlunda. Hon var sliten och svag när jag kom tillbaka. Jag var ett vrak aswell som ni förstår och vet. Vi grät hos varann. Vi älskade. Vi bråkade. Vi gjorde allt. Vi var ett. Vi fann mer hos varann. Under den senaste månaden har jag bara varit med Frida. Ja, jag vet. Jag. Nemo. En tjej på en månad. Ofattbart. Hon var här i Sthlm nu den gångna månaden. Det var underbart. Hon är underbar. Kär? Jag vet inte. Omöjligt förhållande? Nästan. Kvinnan bor i Helsingborg. Flyttar hon upp hit så kanske det är värt att försöka. Att köra. Jag är inte främmande för tanken. Men långdistansförhållande. Nej. Det är inte min kopp med té. Oavsett hur jävla fantastisk denna tjej är. För det är hon verkligen. Hon är vacker, rolig och ofattbart charmig. Hon är min chicken roll <3
Jag sitter här nu hos min mamma. Jag har inte kommit så långt sedan jag kom hem. Jag står fortfarande ganska still. Fortfarande pank. Fortfarande hemlös. Fortfarande arbetslös. Och vad är egentligen tanken då? Vad är ambitionen? Ja, gud.. Den som visste de. Det finns två vägar att gå nu känner jag. Antingen börja om från scratch.. Börja pumpa ut CV:s och söka jobb överallt och ingenstans. Gå till Sthlms typ alla butiker och bara mata ut CV:s. Eller väg numero två. Vänta ut seriens start. Vänta ut stormen. För då kommer ju såna här erbjudanden dyka upp... B-kändis DJ/batender och sån där skit. Det är ju den destruktiva, roliga, enkla och pinsamma vägen. 5 dagar kvar tills serien börjar nu.. Och ja, jag vet egentligen varken ut eller in. Med någonting. Det är en ganska jobbig obehaglig känsla faktiskt...
Men vet ni vad? Mina små älsklingar. Nu börjar det bli lite långdraget här känner jag. Så nu skickar jag ut en hälsning till ni som fortfarande läser. Ni som orkar läsa såna här långa inlägg. Ni hardcore-läsare. Ni som är dom enda som jag egentligen bryr mig om... Jag är ofattbart tacksam för er. Mina läsare. Visst.. Nu blåser bloggen upp. Ökar med ett hundratal varje dag. Men jag glömmer inte er. Mina älskade trogna stjärnor. Ni 2-300 som varit med mig i alla dessa år. För hur jävla länge har jag inte bloggat (skrivit dagbok på internet) nu? 6-7 år iaf? Jag älskar er. Jag har sagt många gånger att jag tänker sluta blogga. Jag har tagit åt mig. Jag har sårats. Men jag har på senare tid insett att jag kommer aldrig sluta. Denna blogg är min bebis. Min son. Jag måste ta hand om den för den ger mig så jävla mycket tillbaka. Ni ger mig så jävla mycket. Så mig kommer ni aldrig bli av med. Jag kommer finnas här. Som ni alltid finns för mig. Tack.
Avslutningsvis så bjuder jag på detta från dagens Aftonbladet:
Jag citerar storebror Schulman:
"Så är det äntligen dags för premiären av femmans dokusåpa kungarna av Tylösand. Som blivit årets mest omtalade tv-serie redan innan en enda sekund visats. Jag har fått se de två första episoderna och det är ju rekord i svinaktigheter. Det är all time high i all time low. Mest underhållande är Nemo, happy-go-luckey-snubben som ligger med allt som har puls."
Sen har vi ju mittenuppslaget i dagens Aftonbladet-bilaga "Klick!":
TREVLIG HELG PÅ ER!
Fina Nemo :)
Du grubblar för mycket, pusselbitarna kommer lägga sig självt.
har följt din blogg, typ dagligen, i tre år! när man väl börjat läsa den är det svårt att sluta dels för att du skriver och uttrycker saker på ett alldeles originellt sätt och dels för att det är sjukt intressant läsning- Så blir det kanske när man bjuder på sig själv till 1000 :)
Hoppas verkligen att du fortsätter i flera år, annars skulle det ju nästan kännas som att mista låtsasvännen Molgan !
Respekt min ven..... Du er et fantastisk menneske med et stort hjerte <3 Keep going....
Pappa har varit nykter i sju år...
Pappa har varit nykter i sju år...
Nykter eller "nykter" ? Fråga
mamma vad hon tkr :)
Keep up the good work! Har börjat följa din blogg igen och fattar egentligen inte varför jag en gång slutade. Kul att du "publicerade" min kommentar i ditt inlägg förut. Hoppas du tar till dig av allt gott livet har att erbjuda och blundar för det mindre bra! Du kommer klara dig fint så länge du väljer rätt vägar att gå. Måste säga att ja många gånger varit imponerad av dig och ditt driv, trots att vi inte känner varann så bra!
You can do it!
Nykter från kemiska missbruk i sju år var det jag syftade på. Trodde det var vad du menade också.
Men ja, "frisk" har han väl bara varit i.. Två-tre kanske...
det som slår mig när jag läser det du skriver, är att du är en förvirrad människa, en kille som inte vågar känna efter hur fan han mår, så han häller lite vin på det istället och drar iväg för att försöka kunna hitta hem, men hittar det aldrig, allt är ytligt, jävligt, och bekräftelsebehov.nu. det verkar som att du är extremt rädd för att verkligen bara stanna upp och ta tag i livet, som det är, inte som du vill att det ska vara. sluta upp med fyllesex, fylleresor, hångel med främlingar och knull i tv, och börja bearbeta vad du vill göra, vem du vill bli, hur din framtid ska se ut. visst, det är väl asgrymt att bli igenkänd på stan som snygga killen från en serie, wow, men hur snygg och cool är du i din ensamhet på en soffa med bara dina egna tankar? känns som att du lever i en glassig bubbla där allt bara är ytligt och jävligt, tjejen du pratar om verkar ju toppen, men saker som är bra för dig verkar du lätt hitta fel på, och saker som är fel för dig, fortsätter du lätt med. du verkar vara en sån härlig å bra kille innerst inne, men som lever på en räkmacka som egentligen gått ut för längesen, våga bara vara du och inse att du är värd så mycket mer än den här livsstilen, jag har ju haft dig som vän ett tag, långt innan dina inspelade saker, och sett hur du skriver, hur fint du skriver, vilken berättartektnik du har och hur go du är som kille, men det här känns inte riktigt bra, att läsa om din ångest som du inte vågar göra nånting åt. iaf. vill mest bara ge dig en spark i arslet och en lång kram, va rädd om dig. kram
