Riktigt härlig och vettig dag! Sov ut rejält vilket var väldigt välbehövligt efter en i vanlig ordning hård helg. Jag klev upp vid 12-tiden och satte direkt kurs mot gymmet. Efter ett skönt pass bar det av hem till Farmor där jag hjälpte henne med lite småärenden. Sen bar det av mot först solariumet och sedan gymmet igen. När jag sedan stod där ensam på gymmet efter mitt andra pass för dagen så stod jag en stund framför spegeln och bara tänkte...

Jag tänkte på att jag nog aldrig känt mig så fin som jag gör just nu. Jag säger inte att jag är krallig på något sätt men ändå förhållandevis med tanke på hur jag varit tidigare i livet... Om man jämför med det så här jag en rätt fin kropp just nu. Sedan är mitt hår i perfekt längd och i perfekt färg. Jag känner mig frisk och kry på egentligen alla möjliga tänkbara sätt då också min ryggsmärta försvunnit senaste dagarna. Så just nu har jag egentligen inget fysiskt att klaga på.

Så då tänkte jag för mig själv när jag stod där att jag kommer nog aldrig någonsin bli såhär snygg igen. Som jag är just nu. Jag kommer aldrig någonsin igen känna mig såhär nöjd och tillfreds med mig själv utseendemässigt. Efter detta kommer det förmodligen bara gå utför.. Man vet ju aldrig men ja, förmodligen. När jag stod där och tittade var jag så brun. Jag hade fin hållning och var bara allmänt fin. Hyn var bättre än typ någonsin. Jag kände mig uppriktigt sagt fin när jag stod där. Men tanken på att jag nog aldrig kan bli finare vad jag är just nu.. Ja, den tanken alltså. Det är både en rolig och ganska deppig tanke. Mest deppig.. Svårt att förklara alltså...