Utan att hänga ut henne så kan jag väl bara förklara det såhär. Att allt verkar egentligen bara ha varit en vision. Jag trodde att jag var mer betydelsefull och viktigare än vad jag i själva verket var. Hon ville krypa tillbaka in i sitt skal. Ensam. Utan mig. Och då fanns det inte så mkt för mig att göra längre... Jag tänker inte tränga mig på eller tvinga fram något... Jag kan egentligen inte säga så mycket heller... mer än att jag finns här om hon behöver hjälp, stöd eller mig på något annat sätt.


Jag kommer alltid att finnas här.