Förlåt för dåligt uppdaterande på senaste. Det har varit lite hektiskt nämligen så bloggtid har icke funnits.

Jag är tillbaka i Sverige!

Japp, that´s right. Jag åkte och överraskade samtliga. Mamma, syrran och A. Många förvånande miner ska jag säga er.. But i like it! Jag älskar att överraska folk! Det är fan det bästa jag vet. Men det känns bra ändå. Dessa är saker man fan ska vara med på. Family comes first. Så är det bara. Det är fan inte varje dag morsan fyller 50 plus att syrran tar studenten.. Så när detta händer inom loppet av en vecka. Ja, då skall man fan vara på plats. Så är det bara. Så nu väntar 13 dagar rehab och mysiga familjetillställningar innan jag drar ner till de grisiga paradiset igen.

På Lördag har mamma sin 50årsfest. 50-60 pers ska tydligen närvara. Ganska omfattande tillsällning med uppträdanden, middag och dans.

Nästa vecka tar syrran studenten. Utspring, flak och hela tjottaballongen väntar. Hon har blivit en stor flicka minsann.

Och jag ska verkligen försöka gymma MINST en gång om dagen nu dessa 13 dagar. Det är LIIITE enklare att hålla gymdisciplin här hemma än nere i Sunny. Där nere.. Ja, låt oss säga att där nere läggs tankarna och fokus på annat.

Ni skulle sett minen på A när jag vandrade in i hennes sovrum igår. Haha. Helt underbart. Priceless. Jag är så nöjd att jag lyckades undanhålla allt för henne. Hon blev så paff så ja, jag vet inte vad.. Men mys var det. Helt underbart. Ligger i hennes säng nu as we speak. Får se hur det blir mellan oss.. Vi måste ta oss ett rejält prat och bestämma. Kanske tar jag med henne ner till Sunny. Kanske inte. Vad jag dock känner just nu är att detta är alldeles för bra för att slösa bort...

Min älskade Robin åker ner om 13 dagar också. Så fort jag får lön i idag (eller om det är i morgon?) ska jag försöka kolla upp möjligheterna att boka samma flight som honom ner. Hur fett hade det inte varit att åka ihop med honom? Det hade ju varit huuuur nice som helst!

Det är ganska komiskt där nere. Alla nyanställda och barskoleelever (och ja, även turister) höjer alltid på ögonbrynen när man presenterar sig för dom. Dom säger "aa right! the legendary Nemo! i heard so many funny sick amazing storys about you and your friend, that Robin-guy". Hahaha. Det tkr jag är lite lustigt. Man har liksom blivit lite av en kändis där nere efter dessa år.. Gjort sig ett namn.. Och ja, verkligen på gott och ont ;-)



Avslutar med en lite tråkig och obehaglig sak som skedde på flygresan hem i förregår kväll/natt. Jag satt där i min egen iPod-värld och chillade. Då tar tanten till vänster om mig tag i min arm. Jag stänger av min musik och lyssnar vad hon har att säga. Hon gnyr svagt "Jag har så ont i bröstet! Jag tror jag måste svimma!". Jag vrålar över hela planet "Hjääälp! Personal hit! Damen här mår dåligt!". Det blir ett jävla hallå då ingen på planet har någon egentligen läkarutbildning. En som pluggar till sjuksköterska var det närmsta vi kunde hitta. Så hon kom springande.

Det är en timme kvar till landning och en tant med hjärtinfarkt sitter breve mig. Nödlandning var tydligen först aktuell men sen var det inte de längre då dom tyckte de va så nära till Arlanda ändå. Så jag fick sitta där hela resan, hålla henne i handen, badda hennes panna med is och konversera med henne. Vi pratade om hennes barnbarn och hon visade bilder. Hon blev bara varmare och varmare under resans gång och hennes händer och fötter började svullna upp. Tydligen sker det vid hjärtproblem?

Hon var så snäll och ynklig och så otroligt tacksam. Lagom till landning så blev hon medvetslös. Sjukvårdspersonal stormade in i flygplanet vid landning... Men någon ambulans hade dom inte lyckats skaffa fram (?). Så jävla sjukt. Hur det kommer sig? Jag har verkligen ingen aning. Man tycker ju inte att det borde vara särskilt svårt. Bra kommunkation mellan flygplan och flygplats... Not. Idiotiskt alltså.

Jag undrar verkligen om hon överlevde. Så jävla svårt att säga. Jag hoppas det innerligt.

Så jävla mycket komplimanger, kramar och ryggdunkningar som jag fick när jag lämnade planet har jag nog aldrig i hela mitt liv fått. Kaptenen kramade mig och sa "Det borde finnas fler medmänniskor som du! Du är en stor människa". Ja, visst, dom överdrev kanske lite. Jag gjorde bara vad vem som helst hade gjort i samma situation.. Men det tar inte ifrån att det kände sjukt bra. Att faktiskt göra något för någon annan på riktigt for once. Jag som i vanliga fall är en ganska självcentrerad och egoistisk människa liksom.


Aja, over and out.