Jag skjuter upp mkt i mitt liv. Det har jag alltid gjort. Skulder. Känslor. Mognad. Jag kan känna mig sjukt omogen och patetiskt i hur jag lever. Absolut. För att i nästa sekund tänka att jag lever det bästa livet i hela världen. Helt spontant, eget och rubbat. Jag gör i princip vad jag vill och flippar rätt bra på vägen.. Jag menar, vem kan tycka att något sånt är tråkigt? Det jobbiga med allt detta är att ma lever en väldigt tunn linje. Många kallar min livsstil patetiskt och fullständigt meningslös. Det köper jag till fullo. Men hey! Är inte det upp till individen själv i fråga att avgöra det? Jag kanske lever destruktivt och enformigt men så länge jag har kul på vägen så är det väl ändå min ensak.. Och inte upp till er att döma mig. Ni är ju ändå "bara" trots allt läsare utav min blogg. Ni är här för att ni är intresserade av mitt liv och vem jag är. Inte för att ge mig råd och tips angående huruvidare jag ska leva mitt liv... Bortsett ifrån de gånger då jag faktiskt ber om det då givetvis.

Jag är 22 år. Ung. Ja, folk säger det. Ung. Jag är frisk. Jag har vissa problem. Absolut. Både fysiska och psykiska. Mkt spöken. Mkt ångest. Mkt missbruk. Mkt negativt. Men jag har också mkt positivt.. Och det är det jag tänker lägga fokus på nu framöver. Vad som är positivt med mig, min personlighet och mitt liv. För då blir allt så himla mkt härligare och lättare bara. Livet blir så mkt enklare då. Visst, då kommer vi själv direkt tillbaka till att det är ohälsosamt att skjuta fram saker. Att köra struttricket och ignorera negativa saker i sitt liv. Ja, absolut. Det stämmer. Men ska jag istället då gå runt hela mitt "unga" liv och oroa mig för saker? Gå runt med ständig nojja och ångest? Ska jag gå runt och hänga upp mig på vad som är fel och dåligt med hela mitt liv? För att sedan vakna upp när jag är 50 år och tänka... Vart fan tog mitt liv vägen?