Panik. Ångest. Oro. Rädsla. Skräck. It´s all coming over me again.

Det finns INGET värre än när pappa pratar seriöst med mig. Han har så mkt rutin. Så mkt livserfarenhet. Så mkt visdom i sig. Allt han sett, gjort och varit med om. Han pratade precis med mig. Han frågade mig om framtiden. Om hösten. Vad mina planer var... Han nämnde till och med orden "Jag är lite orolig för dig". Han säger aldrig det. Jag blev fylld av panik. Fylld av vemod. Han har ju rätt. Vad fan är min plan för hösten egentligen? Kanske borde jag bara stanna i Sverige och lägga allt krut på att styra upp en lya och ett fast jobb? Men och andra sidan, jag har ju försökt skaffa ett fast jobb i flera månader nu utan lycka.. Vad är det som säger att jag skulle få de inom närmsta tiden?

Jag vet inte jag. Det gör bara så jävla ont. Självklart är han less på mig. Självklart är han less på att ha en 22årig son som bor gratis hemma. Självklart blir han orolig när han ser sig själv i mig ibland. Självklart vill han ju bara mitt bästa. Jag får visserligen en lön i morgon men den är fan inte stor. Jag jobbade inte många pass i Februari... Så vi snackar minislanten i morgon. Det är denna månad jag jobbat mkt så pengarna kommer jag få i April först.. Och jag sitter på en sjuhelsickes massa utgifter som mer eller mindre MÅSTE betalas denna månad... Kompis, det går inte bra nu. Det kan man ju inte direkt påstå.

Hösten liksom. HÖSTEN. Panik, någon? Jag vet att min personlighet inte matchar detta. Jag ska ju vara en livsnjutare som lever i nuet. Stoppa huvet i sanden och ta livet med en klackspark. That´s me. Men jag kan inte låta bli att oroa mig. Jag kan inte låta bli att få lite panik.

Vad ska jag göra i höst? Vart ska jag vara? Med vem? Jobb? Boende? Shit shit shit alltså...

Livscoach sökes.