Min högstadietid var ingen höjdare. Först och främst kan man utan att överdriva säga att jag hade en rätt sen pitch i livet när det kom till brudar och sånt. Jag hade svårt att få ragg i högstadiet. Eller svårt och svårt.. Kanske var det att jag inte försökte på samma sätt back then. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle gå till väga. Visserligen hade jag en flickvän där i några månader. Ibbe. Och det var visserligen rätt soft me tanke på att hon var en av skolans typ populäraste brudar.. Och nu överdriver jag inte ens.

Men anyways.. Vart var det jag skulle komma? Jo, min högstadietid var generellt sätt ganska tuff. Det var ingen höjdare. Min klass var allmänt jobbig. Jag hade många ovänner i klassen som körde med mig rätt hårt.. Det var nästan alltid dålig stämning i klassen, ganska många dåliga läsare och jag hade liksom allmänt svårt att passa in. Hitta min plats liksom... Det var väldigt uppdelat mellan killarna och tjejerna i klassen. Det var ett ständigt krig mellan könen skulle man kunna säga.. Den enda som egentligen inte deltog i detta krig var...ja, precis...Nemo. Jag var istället mitt emellan. Vilket resulterade i en ganska kämpig högstadietid..

- Man skulle kunna säga att jag var den enda i klassen som kunde umgås med alla.
- Men man skulle också kunna säga att jag var den ensammaste i hela klassen...

Jag skulle nog sätta mina slantar på det sistnämnda. Jag flög som en vante mellan de olika köns-lägren. Jag försökte vara allas vän.. Jag kunde inte BARA vara med tjejerna eftersom jag tränade fotboll och innebandy med killarna i klassen.. Och DÄR på träningarna sedan ville jag ju inte vara utanför. Men jag kunde ju heller inte BARA vara med killarna i klassen eftersom jag visste hur många AS det fanns i klassen som älskade att reta mig och köra med mig.. Så jag behövde verkligen tjejerna i klassen. Så jag kunde helt enkelt inte ta den risken. Jag var därmed tvungen att hålla mig på hyfsad god fot med, ja, precis, alla...

När vi gick ut 9:an så fick jag ett helt oväntat stipendium av våran klassföretsåndare. Jag fick stipendium för att jag var "Den avgörande länken mellan killarna och tjejerna i klassen. Den enda som kunde umgås med alla" - Killarna i klassen blev förbannade och tyckte hela grejen var bögig och pinsam. Tjejerna applåderade vänligt.

Jag lämnade skolavslutningen och min högstadietid den dagen som den förmodligen ensammaste och mest vilsna människan i hela världen...