...och hon skrev så här: "En kille omkom i centralen för en stund sedan, jag tror han hoppade. Jag såg det inte men kom dit när det var full av poliser, ambulanser och brandmän. Det räckte för att väcka allt till liv igen. Detta var ett väldigt hemskt slut på en annars bra dag. Alla minnen spelas upp igen. Vet egentligen inte varför jag skickar det här, inte meningen att göra er ledsna, kände bara att jag ville berätta det..."





Tänk att sånt här fortfarande skakar om en. Efter över 2 år så berörs man fortfarande på samma sätt. Det rycker liksom till i en. Man blir helt kall inombords. Allt spelas upp som i repris. Minnena kommer tillbaka. Flashbacksen avlöser varann i hjärnan som ett slags panikångestframkallande bildspel. Och jag tror inte att det kommer gå över... Det kommer förmodligen aldrig gå över. Så fort jag läser om en tågolycka så kommer jag beröras på samma sätt. Så är det bara.. Och det finns nog inte något som jag kan göra åt det.

Vila i frid du.