Sånt här gör mig så otroligt frustrerad. Paniken blir så sjukt påtaglig. jag är inte arg. Jag är egentligen ingenting. Jag är mest bara uppgiven och frustrerad. Gårdagen var delvis fantastisk. Förfesten var magnifik. Beerpongs, ölspel och allmänt varm god stämning!

Jag plus 14 (!) gled senare in på Hirshen. Vi flippade totalt och körde hård. Shotsen avlöste varann och dansgolvet gick varmt. Jag och lillsyster körde särdans och folk glodde imponerat. Jag ÄLSKAR att dansa på dansgolv med mina syskon! Insåg igår att det är PRECIS lika roligt att dansa med lillsyster Nelly som det var när jag svängde mina lurviga med storsyster Niki här om året. Såg även många bekanta ansikten lite överallt och taggmode var på maximun.

En tjej som addade mig på facebook här om dagen var på klubben. Hon som addade mig för att hon tyckte jag såg bra ut och hade sett mig ute ett par ggr. Hon blev väldigt blyg när jag gick fram för att hälsa på henne.. Hon vägrade typ prata.. Men däremot så sa hon direkt efter till min polare att jag var vrålsnygg.. Och det var därför hon blev så nervös och tyst. Jaja, märklig tjej. Hur tänkte du där? Jaja..Anyways...

Helt plötsligt skickade du ett sms att jag skulle komma till Nype. Jag blev sjukt glad och började krigade som ett djur för att hitta någon som var villig att dra dit med mig. Till slut hängde Leo på. Jag lämnade kusin, syster och vänner på Bridge för att köra vidare på Nype. Vi tar taxi. Du är där. Allt är perfekt. Nästan lite för perfekt. Det var känslan. En tjej från Umeå börjar tokragga på mig. En snygg tjej. Alla dagar i veckan hade jag hånglat sönder henne och dragit hem henne. Men inte denna dag. Av respekt. För du var där.

Timmarna gick och klubben somnade. Vi drog därifrån. Något händer. Jag vet inte vad. Jag vet inte ens om du vet. Det var som att någon slog sönder en dyr vas. Det var som ett man vände uttrycket "Efter regn kommer solsken" till "Efter solsken kommer regn". Kvällen gick från succévarning till en ganska otäck känsla av panik, obehag, frustation och ångest.

Allt som var du försvann. Men det enda jag ändå ville vara att bara varna om dig. Ta hand om dig. Bädda om dig och säga att allt blir okej. Men du ville inte det. Du ville sitta på en gata, titta ner i marken och inte säga ett ord. I 45 minuter stod jag där som ett fån. Jag föreslog att jag kunde pröjsa taxi hem till dig eller till mig. Jag föreslog tom att jag kunde pröjsa din taxi hem så du kunde åka hem själv. Bara så du fick komma hem.. Och inte sitta helt ensam på en vilsen gata mitt i stan under löninghelg. Inte bra för en ensam söt tjej i Sthlm under våldtäktstider...

Men du vägrade. Du gick inte att kommunicera med. Jag blev frustrerad. Jag blev ledsen. Jag gick. Det kändes som jag slängde bort hela min kväll. Missförstå mig rätt.. Det fanns inget jag hellre ville än att träffa dig. Men att det skulle bli såhär. Att du skulle bli såhär. Det var inget preliminärt mål jag hade med kvällen i sig.

Jag fattar verkligen inte. Jag förstår inte. Vad hände egentligen? Snygg-dag. Flow-dag. Full som en jude och taggad som ett svin. Jag HATAR ovärdiga avslutningar på sjukt värdiga kvällar. Det drar ner helhetsbetyget så äckligt avsevärt. Fan också!

Jag är inte ens speciellt bakis idag. Inte speciellt paj alls. Jag är mest sänkt.

Revansch ikväll.