Jag lånar ett utryck som min pappa ofta använder. Ibland känns livet som ett enda långt missbruk. Man måste missbruka någonting. Så känner jag lite grann själv och jag vet att jag fått det från min pappa.. Som i sin tur fått det från sin mamma. Båda är grova missbrukare rakt in i själen. Och detta arv har nu nått mig. Missbruk kan handla om allting. Det kan handla om alkohol, droger, kläder, glass, Coca Cola, sex... Tro mig. I´ve seen em all! Och ja, det kan faktiskt till och med handla om relationer.

Hur menar jag då? Jag menar det faktum att ta förhastade slutsatser och beslut. Man ger sig in i saker som man själv egentligen inte ens tror på. Man inbillar sig själv så hårt att det är rätt så att man till slut tror på det. Man vill att det ska vara på ett sätt. Man vill så gärna känna på ett sätt. Men man gör det inte. Man lurar sig själv. Man lurar sin egen hjärna. Sitt eget hjärta. Sin egen själ. Man hoppas, tror och inbillar sig på ett sätt som bara en riktigt trasig missbrukare kan gärna. Man missbrukar sina egna känslor kanske man kan säga. Man lurar hela systemet.

Emma sa alltid att jag aldrig skulle ge mig in i en relation innan jag själv mådde bra och var harmoisk. Det skulle aldrig slå väl ut sa hon. Och ack så rätt hon fick. Återigen. För det är ju så sant. Man kan inte gå in i ett förhållande när man mår dåligt. Man kan inte utsätta en annan människa för det. Gå runt och hoppas att hon ska kunna få en att må bra. Man måste först må bra själv - Först då kan man må bra tillsammans med någon annan. Annars blir det som att man skaffar sig en relation FÖR att väga upp sitt annars så patetiska, ångestladdade och trasiga liv. Man vill att sin skepnad ska bli vackrare. Sin lilla mask. Man måste se bra ut utåt. Man kan ju inte gå runt och bo hemma, vara arbetslös och sen ÄVEN vara singel. Nej nej. Man måste åtminstone ha 1 av 3. Jag säger inte att det var såhär jag gjorde.. Men jag säger att ibland kändes det lite som att det var så.. Ja, precis.. Knarka på relationer.


För idag tog det nämligen, som ni säkert förstått vid det här laget, slut med E. Vi har officiellt sett bara varit ihop i en månad men vi har umgåtts i flera månader. Anledningen till att det tar slut är helt enkelt att jag inte är kär. Och nu kommer det låta som att jag utnyttjat henne vilket inte är fallet. Jag har verkligen försökt och sanningen är att jag trodde att vi skulle kunna bli kära på riktigt. Jag trodde, hoppades och ville verkligen nå upp till samma känslomässiga nivå som hon är på.. Men det blev helt enkelt aldrig så. Och jag kan inte gå runt och vara ihop med någon av empti. Det måste kännas 100% rätt. Det måste vara "it" liksom. Allt eller inget.

Och ja... Kanske var jag dum som blev officiellt tillsammans med henne. Men som sagt.. Jag trodde verkligen att jag skulle bli kär. Det fanns alla förutsättningar för det. Men dom rätta känslorna kom aldrig. Dom där känslorna som jag väntade på. Dom som jag trånade efter. Dom där starka känslorna som skriker i hela kroppen att "this it it". Och utan dom, ja, då finns inget kvar att satsa på. Det går inte att vara i en relation där man är på så pass olika nivåer känslomässigt som vi var. Det är helt omöjligt och varken rättvist eller hälsosamt. Mot varken henne eller mig.

Nu kommer förmodligen många av hennes polare rasa mot mig.. Ni som tvivlade så hårt på mig i början och blev förbannade för att hon gav mig en chans. Men ni behöver verkligen inte göra det. För vad ni än säger så gör det knappast situationen bättre. För varken mig eller Emelie. Så allt ni säger och tänker - Håll inne det istället. Eller prata med henne. Mig behöver ni inte prata med om det för det kommer inte ge något. Men ni ska veta, samtliga, att hon är fantastisk. Hon är en komplett tjej. Så vacker. Så rolig. Så charmig. Och sist men inte minst, så omtänksam. Och hon kommer göra någon kille där ute väldigt väldigt lycklig i framtiden. Det är jag 100% säker på. Men den killen är inte jag. Inte här och nu iaf. Kanske senare i livet. Kanske i nästa liv. Vem vet.

Slutsats: Jag tänker aldrig aldrig aldrig ge mig in i en relation igen om det inte känns 10.000% rätt. Mina senaste två "relationer" har verkligen lärt mig det. Oavsett om världens mest perfekta människa nu skulle stå på knä och dyrka mig. Jag skulle säga nej. För om jag själv inte känner att det är helt helt rätt. Ja, då finns det ingenting att kämpa för. Då finns det ingenting att bygga på. Allt måste verkligen kännas 100% rätt alternativt att man ligger på samma nivå känslomässigt som sin partner. Ovärdeliga nycklar i byggandet av ett förhållande.