Ny dag. So what? Exakt samma tankar. Samma hjärnspöken. Samma ångest. Samma rädsla. Samma skräck. Jag måste ut i solen och försöka koppla bort allt. Dom som varit med om liknande säger att det blir bättre efter ett tag. Efter några dagar/veckor. Men det tror jag inte på. Jag tror att det blir värre. Jag försöker vara optimistist men det är svårt. Allt känns bara så jävla hopplöst och förjävligt just nu. Jag känner mig bara så jävla klantig och misslyckad. Usch vilket patetiskt självömkande surr jag bjuder på just nu men det är fan sant. Sällan tidigare har jag känt mig så meningslös och kass som just nu. Det är fan hårda tider. For real. Väck mig någon, snälla..


Tur att solen skiner iaf. Nu blir det det gym och sen runthängande i vackra soliga Sthlm all fucking day.