I'm sorry Mama. I never meant to hurt you. I never meant to make you cry, But tonight, I'm cleaning out my closet.

Jag vet att innehållet i detta inlägg i princip skrivits tidigare. Jag vet att ni säkert läst dessa ord förut. Jag vet också att det kan verka som självömkan från min sida. Jag vet att det i somliga av eras ögon säkert kan ses som smått patetiskt att jag också ältar detta om och om igen. Men ni ska veta att jag tvingar er inte att läsa. Det ska ni ha klart för er. Det är helt upp till er. Det är helt frivilligt. Känner ni att ni är en trogen inbiten läsare av min blogg så behöver ni inte läsa detta inlägg. För då uppfattar ni säkert detta inlägg som en upprepning av tidigare skrivande. Men för mig är detta inlägg jävligt viktigt. Innehållet är viktigt. För jag påminns nämligen om det dagligen.

Varenda. Jävla. Dag.

Min mamma sa alltid att min ärlighet skulle ta mig långt här i livet. Hon säger det fortfarande ofta.. Senast idag.. Att just min ärlighet, modighet och öppenhet är min största gåva och positiva egenskap. Jag har svårt att skriva under på det då jag allt som oftast känner mig ganska feg, småfalsk och rätt dålig.. Men hon säger det ändå fortfarande relativt ofta..

..men varför känns det då istället som att just min ärlighet och öppenhet har förorsakat mest skit i mitt liv? Ja, tänkte främst men absolut inte bara på bloggen. Men ja, delvis, absolut. Men även min personlighet IRL. Hur jag är, vad jag gör och hur jag fungerar som människa. Jag har alltid hörts och synts överallt. Det har liksom varit jag i ett nötskal. Clownen Nemo som alla känner till. Jag har också nästan alltid sagt vad jag tycker och tänker till alla. "Tala först och tänka sen" har varit lite av mitt omedvetna motto typ.. Jag har helt enkelt varit lite för ärlig i vissa situationer... Ärlighet som i vissa fall också sårat folk. Ärlighet som gjort folk arga och ledsna.

Och sen för att inte tala om mitt namn.. Mitt satans jävla namn. Namnet som jag både hatar och älskar. It´s my curse. Jag heter Nemo och folk har alltid kommit ihåg mig. Överallt. Hela tiden. Ni kan inte ana hur mkt negativt jag fått ta i mitt liv just pga det.. Att folk alltid vetat vem jag är. Vad jag gjort. Överallt. Folk har blivit irriterade på mig bara för att jag är jag. Folk som inte känner mig har automatiskt tagit en negativ ståndpunkt gentemot mig när dom träffat mig.. Utan att dom ens känt mig över huvudtaget. Just för att det bara skulle vara så. Nemo = Något negativt.

Det här med att mitt namn är min curse grundar jag självklart på flera saker men främst när det gäller att träffa nya människor. Tjejer då främst. Dom har alltid "hört" någonting. Alltid. Så är det bara. På Värmdö är det självklart värst. Just därför jag håller mig borta därifrån så mycket som jag bara kan nu för tiden. För på Värmdö är det verkligen hopplöst. 99 gånger av 100 när jag träffar något, för mig, nytt och okänt ansikte så tycker dom per automatik illa om mig så fort jag presenterat mig. Jag har liksom ingen chans. Det är kört innan det ens börjat. Dom har hört något bara.. Och har inte dom det så har deras kompis garanterat gjort det.. Och visst, jag kan till viss del köpa det! Jag har gjort mycket galet i mitt liv.. Mycket kontroversiellt. Absolut. Samt träffat många tjejer. Det förnekar jag verkligen inte. Men vad jag menar är att ALLA kommer ihåg det så jävla mkt mer just pga mitt namn. Det blir så enkelt för alla att minnas precis allt jag varit inblandat i. Alla tjejer jag hållt på med. Alla skandaler jag varit med om. Alla människor jag bråkat med. Allt.


Men för att återvända till bloggen.. Jag har hamnat i mycket skit pga min blogg. Både privat och arbetsmässigt. Jag har tänkt sluta blogga säkert 100 ggr men har ändå alltid börjat igen. Detta är som en drog för mig. På riktigt. Visst att det går perioder då jag är väldigt mkt inaktivare med min skrivande.. Och visst att det går perioder då bloggen är faaan så mkt sämre också.. Där inspiriationsbristen helt uppenbart påverkat kvalitén på själva innehållet.. Men the bottom line är ändå att jag kommer nog aldrig att sluta blogga. Jag kan inte se mig ge upp den här bloggen. Den här bloggen är min son. Jag kan inte sluta. Jag kan bara inte. Det går inte. Detta är jag. Detta är min drog. Och i viss mån uppenbarligen eran också... <3

Och vi gillar det ju lite grann iaf... Gör vi inte?

Yes, we do like it. Även fast det såklart är tråkigt för dig att det har orsakat en del dåligt också..

Yes, we do like it. Även fast det såklart är tråkigt för dig att det har orsakat en del dåligt också..

Du är en skön typ, de är min uppfattning. Dock är ja en kille så tjejer ser väl de på något annat jävla sätt.

Inte gillar. Älskar.

klart det finns negativt & postivt med egenskaperna i sig. att man är ärlig och öppen kan ju lätt leda till att man antingen själv blir sårad eller sårar andra. men det är också bra egenskaper. och du är ju en sån människa som alla på något sätt vill vara med, och det är ju sjukt positivt, för det finns inte gott om såna människor.



sedan tror jag dock att du som du säger, säger saker innan du tänker, utan att tänka på hur personen du pratar om/med kommer reagera. och du kan ju även göra saker utan med någon slags tanke på hur den du gör det mot kommer känna, vilket kan såra människor väldigt mycket. och helt ärligt, det är så synd att du håller på så.



för kontentan av det hela är att förutom det så är du ju en rolig & underbar människa. så tänk på det, så ska du nog se att saker och ting kommer kännas bättre, både för dig och andra.