...follow my journey back to my home, back to square one, back to rock bottom...
Jag frågar mig själv, hur jävla dum i huvudet var jag egentligen som lät Robin komma hit/bjöd hit honom just nu? Jag vet ju hur det blir när vi umgås! Varför just nu liksom? När jag liksom precis styrt upp mitt liv någorunda med all träning och så? No offense till honom.. Verkligen inte, då jag tror att jag förmodligen har precis samma inverkan på honom.. And don´t get me wrong here, jag älskar honom mest i världen.. Men ändå alltså.. herregud. När vi umgås så finns det liksom inget stop. Inga hinder. Det blir för mkt av precis allting. Missförstå mig rätt här med dock.. De senaste dagarna har varit helt galna, underbara och helsjuka. Absolut. Utgången, kryssningen, hemmafesten.. You name it. Men det är liksom för mkt. Det blev för mkt. Extremt var ordet. Ja, extremt är egentligen bara förnamnet.
Kombinerat med en annan härlig sak, ja, smaka på denna; Jag fick inte jobbet på Telenorbutiken. Nej. Det enda jobb som jag egentligen hade aktuellt just nu. Enda jobbat som jag faktiskt egentligen trodde lite på. Jag hade kunnat göra det så jävla bra. Det är ju jag. Sånt där. Men iaf.. Jag fick det inte. Vem fick det då? Min bästa vän. Leo. Stort varmt Grattis till honom självklart men för mig kändes de lite som en större förlust än så. Leo som redan satt på en fast anställning på ett annat jobb får jobbet mitt framför näsan på mig som bara sitter här som en patatetisk arbetslös jävla nobody. Allt bara skrek hopplöshet, skam och frustration. Jag skäms liksom.. Förstår ni? Jag skäms för att jag känner mig så jävla mkt sämre än honom. Leo ska dessutom flytta in med någon jobbpolare i dagarna. Vi som hade planerat att flytta ihop.. Nu flyttar han istället ihop med en annan kompis. Jag klandrar honom inte. Jag förstår honom absolut..till en viss grad.. Men det gör förjävla ont..
Reaktionen av dessa besked blev, som ni kanske säkert förstår, att HEY, nu super vi ner oss totalt så vi glömmer bort allt som hänt, finns och existerar. Alla känslor och allt tänkande ska väck ur skallen.. Och ja, så blev fallet också ungefär. Senaste dagarna är egentligen bara som en luddig dimma för mig. Jag är så arg. Jag är så ledsen. Jag känner mig så fruktansvärt dålig. Så jävla genomkass. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska göra nu. För någonting borde jag verkligen göra... Och jag vet att jag skrivit ganska liknande i bloggen tidigare man aldrig har det känts som på så mycket allvar som just nu.
Just de faktum att jag faktiskt fuckade upp min nybörjade seriösa träning.
Just de faktum att min bästa kompis knep mitt "drömjobb" framför nosen på mig.
Just det faktum att jag är 22 år, arbetslös, bor hemma och numera är ja...helt pank.
Jag måste fan dessutom slänga ut Charlie och Robin. Nu. Jag har svikit min syster och min mamma. Inget allvarligt men ändå tillräckligt för att kalla det ett svek. Mina vänner är mitt ansvar. Jag måste städa lägenheten. Jag måste få ordning. På någonting iaf. Jag måste få bort alla spöken. Jag måste börja träna igen. Jag måste få lite struktur. Jag var ju på så god väg där ett tag för bara någon vecka sedan. Det kändes ju så bra. Jag mådde ju så bra!
Jag vill hitta den känslan igen, men allt jag känner nu är hopplöshet. Jag känner mig hopplös. Brist på ork, motivation och allt. Det känns verkligen inte som att jag duger för någonting. Jag screwar bara upp allt. För alla. Jag sviker folk till höger och vänster, och inte minst mig själv. Vilken funktion fyller jag egentligen i dagens samhälle? Gör jag egentligen något positivt för någon? Shit, nu låter jag som en Kent-lyssnande självmordsbenägen 14årigt emo typ.. Men ärligt talat, den hopplöshet jag känner just nu.. den självkänslan jag bär på just nu.. Den har aldrig aldrig aldrig varit så här jävla sargad och kass förut.
Kan man vara mer vilse?
Kan man vara mest lost?
Jag vet verkligen inte vad jag vill med någonting.
Enda jag egentligen vet är att jag är rätt illa ute.
Det värsta är när pappa ringer mig när jag mår så här. Precis som nyss. Jag bara bröt ihop i luren. Jag började gråta och kunde inte sluta. Och han hörde det.. Jag fick inte fram några ord. Gråten tog över helt. Skammen. Jag ser mina likheter i hans gamla beteende. Alla de där svagheterna och hemskheterna som jag var så rädd för back then. Sakerna jag avskydde så mkt då. Sakerna han gjorde i smyg. Hur han sårade sin omgivning. Falskheten. Dubbelmoralen. Hur han jämnt skylde ifrån sig och aldrig kunde ha fel. Alla de där symptomen. Dom finns där hos mig med.. Ibland.. På något sätt.. Självklart kanske inte i samma grad och bredd som hos han... Men ändå. De finns där. Jag liknar honom. Jag tror han ser det också. Men han säger inget. Han tiger. Han säger inte ens något när jag börjar gråta i luren. För han behöver liksom inte säga något. Han vet nämligen att hans tystnad räcker..
Skjut mig i huvudet, någon.
Sök till någon vikariepool, även om det kan vara lite osäkert ibland så är det ju inte mer osäkert än nu, antar jag. Det är dessutom väldigt utvecklande & utmanande.
Jag har en bensindriven soft air gun med järnkulor. ska jag skjuta?
Sluta tyck så jävla synd om dig själv! Tycker du inte att du är pinsam som sitter och skriver sånt? Det finns hur många som helst där ute som har det fan så mycket värre än dig. Ditt problem löser sig om du bara skärper till dig. Ta av dig OFFERKOFTAN!
kallar du det rock bottom?
Om det finns någonstans som man ska får skriva om sina problem och tycka lite synd om sigsjälv så är det väl sin egen blogg....
Alltid när du skriver sånna här inlägg så känner jag igen mig så mycket vad gäller dina känslor om hur misslyckad man kan känna sig osv... Jag vet hur det känns...
nemo jag känner inte dig personligen, men jag älskar din blogg. hur sjukt är det? jag älskar att läsa det du skriver om och du gör mig glad! ville bara säga det, och att du är en förebild.
"Sluta tyck så jävla synd om dig själv! Tycker du inte att du är pinsam som sitter och skriver sånt? Det finns hur många som helst där ute som har det fan så mycket värre än dig. Ditt problem löser sig om du bara skärper till dig. Ta av dig OFFERKOFTAN!"
Jag kan också tycka det är lite fjolleri ibland. Men skärp dig din jävla tönt. Skriver han någonstans, "shit ingen mår så dåligt som jag, det är synd om mig?". nej, det gör han visst inte. Han skiver i SIN blogg om SITT liv, som inte är som han vill ha det, han vet att det bara är han som kan göra något åt det och han ber ingen annan om hjälp. Så ta på dig offerkoftan du och sätt dig i ett hörn ditt fittansikte
Du är alkoholist! Sluta drick ffs och med tiden kommer ditt liv ordna upp sig. Någon som inte kan hantera spriten utan att det barkar utför ska inte dricka.
Ta tag i ditt liv nu innan det är för sent! Känner med dig, verkligen.
Måste hålla med Lisa.
Om du inte slutar dricka kommer ditt liv ALDRIG att förändras. Du kommer leva i den här ångest-cirkeln i hela ditt liv. Hur tror du det började för alla uteliggar-alkisar? Nu när du har en E också så satsa på det, satsa på jobb, satsa på karriär, satsa på lite tråkigt vuxen-liv. Ångesten du får av att "missa saker" (som du ändå inte minns dagen efter) är nog inte ens hälften så stor som ångesten att du kanske råkat vara otrogen? Svikit folk? Förstör din kropp osv?
haha din tönt såååå kul när du är så nere för ingenting, fan kom ut ur din bubbla det finns en värld utanför till jävla fönster
Bra skrivit!
Jag ska inte predika, säga att jag vet/så här ÄR det. Jag känner inte dig. Men, jag tror att du tänker för stort. Mer än du klarar av. Därför går det som det går. Se det stora i det lilla. Ta en sak i taget. Jag tror faktiskt på att det kommer ordna sig för dig. Kanske inte nu. Men någon dag. Och viljan finns ju där. Det märks.
Hej Nemo!
Har inte kikat in alltför många gånger på din blogg, men känner ändå att jag kan tipsa om något som jag känner skulle passa dig och som jag tror finns en chans för dig.
Svaret heter ikea.se. det är alltså jobb jag tänker på. De söker enkla människor som är ärliga. Jag tänkte på dig då. Try it, du forlorar ingenting. Och ja, det finns flera tjänster ute just nu.
Tycker det är kul att du tänker på nemo när du hörde att dom söker "enkla människor" =)
Om det var ett försök till att göra narr av mig så skakar jag bara av mig det. jag känner inte honom, det är bara en uppfattning jag fått. Den kan vara felaktig, men jag lever på min uppfattning tills vidare.
Nej inte alls. Det är precis som jag skriver, inga dolda budskap. Det är kul att kalla någon "enkel människa"
Men varför gnälla om saker hela tiden? Han lever ju i sin bubbla och tycker synd om sig själv. Och jag håller med Fröken Svår. Sök jobb, så jävla svårt är det inte. Det handlar ju om inställning och din inställning suger.
Problemet är inte att Nemo inte fåt jobb, problemet är att han aldrig kan behålla dem eftersom han är en loser
Det känns lite som att samma person kommer med all kritik. Vad heter din flickvän som nemo tydligen har knullat eller liknande? =)
Mjoo sant. 4 av De dryga kommentarerna är från samma IP-adress... Uppenbarligen fler än jag Som är arbetslösa...
Om du kallar en person som har ett jobb med en lön på 29000 för arbetslös så är du nog mer vriden än jag trodde...
Ursäkta? Vad menas me föregående kommentar? Har Nemo sagt något om de eller? :S
