Det är svårt att greppa egentligen..
Det känns overkligt på något sätt..
Bara tanken på det gör mig förvirrad..


Tanken att om nu inget oväntat händer så sitter jag om 13 dagar på planet på väg ner tillbaka. Ner tillbaka till paradiset. Ner tillbaka till Sunny Beach. Fjärde sommaren. Tredje som arbetare. Säsongare.

Jag har haft svårt att tagga till på riktigt för denna sommar. Det har jag berättat för er tidigare och det ska jag inte förneka. Jag har känt att glöden inte riktigt fanns där. Jag har känt att ångesten över övriga livet har vägt tyngre än själva glädjen att faktiskt få möjligheten att åka tillbaka till stället som jag faktiskt by fact vet är paradiset.. Men nu på senare dagar har jag faktiskt börjat längta på allvar igen. Jag börjar komma in i rätt mode nu.

Nu känner jag en glöd. Nu känner jag en längtan. Nu känner jag ett begär. Ett begär efter att få träffa min andra familj igen. Min sommarfamilj. Alla dessa vänner för livet som man skapat sig där nere. Allt internt vi delar där nere. Kemin. Kärleken. Glädjen.

Komma ner dit. Solsken varje dag. Göra sig nya vänner varje dag från Europas alla hörn och kanter. Träffa massa nya underbara tjejer. Återigen få uppleva alla dessa cp-skadade oförglömliga staffpartys och sjuka konserter.

Basshunter, Cascada och Vengaboys är klara som sommarens artister. Precis som förra sommaren. Grymt. Basshunter-konserterna förra sommaren var heeeelt off the hook. Tro det eller ej.

Ibland tänker jag också att mina lågt ställda förväntningar inför sommaren kanske kan visa sig vara något bra. Det kan nog vara ganska hälsosamt och smart att jag inte är för taggad eller för entusiastisk inför detta.. För då kommer allt bra som händer komma som en positiv överraskning. Allt bra kommer kännas ännu bättre.

För om jag hade åkt ner helt övertaggad och superentusiastisk så hade risken för besvikelse självklart blivit större.

Men egentligen är det bara dumt att disskutera och spekulera kring taggning, entusiasm och huruvidare sommaren kommer bli bra eller inte. För det spelar verkligen ingen bra som turismen i Sunny blir katastrof i sommar. Det spelar ingen roll om det regnar varje dag. Egentligen spelar väldigt få saker jag talar om någon roll...

Allt som spelar någon roll är att vi har varandra. Jag, Robin, Charlie, Oliver, Putte, Dennis, Lund, Matt, Chris, Haake, Sebbelito mfl mfl mfl... Självklart är det en synd och skam att varken Gayen och Leo inte jobbar denna sommar. Det ska jag inte förneka. Men det är samtidigt inga dåliga pjäser jag ändå har vid min sida. Det är tunga namn. Och vi är ett gäng. Vi är en familj. Vi håller ihop. Vi trasiga slitna så kallade misslyckade säsonarjävlar mot världen. Så är det bara.



Vi ses snart älskade vänner <3
Snart kommer jag hem igen <3