only get closer to the point where i can take no more..
2010-04-11 • 21:40:03
Jag håller på att tappa greppet. Jag vet inte om det beror på att det är Söndag och den sedvanliga ångesten rinner över en men känslan jag bär nu ikväll är verkligen fruktansvärt. Jag blir rädd för mig själv. Jag står framför spegeln i sekunder. Minuter. Jag står med helt tom livlös blick och bara glor. Mannen jag ser framför mig är en skugga av mitt forna jag. En feg sliten falsk trasig ynklig liten spillra. Ett mansbarn utan egentliga mål, visioner eller ens ambitioner.
Tomheten är det värsta. När man känner den där tomheten. Det är som en stor sorg i mitt bröst. För vad? Jag vet inte. Men den finns där. Den är så tung att bära på. Jag går runt i ett ingamansland och ignorerar mina problem. Jag skrattar åt det. Jag flamsar bort det. Jag skämtar bort det. Jag ser problemen. Hela tiden. Varje dag. Men jag vägrar göra någonting åt det. Jag inser det men samtidigt inte. Jag vet om allt så himla väl men ignorerar sanningen.
Folk ser de inte. Folk inser inte. Folk tar allt med en klackspark. Bara den innersta kretsen förstår nog omfattningen tror jag. Jag är bra på att dölja mina problem. Jag är bra på att dölja mina sorger. Jag har en mask som jag är ytterst skicklig på att dra på när det behövs. Denna mask har jag haft i min ägo i många år... Och jag använder den ofta än idag.
Ibland kan jag känna att jag umgås med fel människor. Jag hamnade fel redan från början liksom. Jag skyller inte mitt missöde på dom.. Jag klandrar verkligen ingen.. Men det blir så mkt svårare att ta sig ur saker som detta, när man har så många likadana liksinnade människor runt omkring sig.
Jag tycker om mig själv ibland. Det gör jag faktiskt. När jag känner värmen. Kärleken. Positiva responsen. Bekräftelsen. När jag känner hur folk verkligen uppskattar vem jag är, hur jag är och vad jag gör. Dom gillar mig för att jag är just jag. Men nästa sekund skäms jag något fruktansvärt över vad jag är. Nästa sekund hinner verkligheten ikapp mig och den sanning som uppenbarar sig är något som endast kan jämföras med en riktig mardröm. Jag är ett monster. Mot mig själv. Mot dig. Mot er. Mot alldeles för många.
Jag har egentligen inga problem att tala om det själv. Det kan jag göra. Jag vet att jag bär på problem. Jag vet att jag bär på många problem. Både fysiska och psykiska. Jag är en trasig kille. Men när andra säger det... Det är då det gör ont. Jag klarar inte av det. Jag blir neurotisk, arg, ledsen och frustrerad. Jag slår ifrån mig allt. Jag stoppar huvudet i sanden. Jag använder alla möjliga trix för att ta bort det. Jag vill inte höra från andra om mina problem. Det är bland de svåraste som finns för mig. Går väl förmodligen hand i hand med min kassa självkänsla men det känns rätt oväsentligt här. Jag vet om mina brister och mina problem. Det räcker för mig.
Jag vet inte om det finns hopp. Förmodligen gör det väl det. Men inte så länge jag inte själv verkligen vill. Drastiska förändringar måste förr eller senare ske.. Det förstår jag också. Men jag har så svårt att själv inse allvaret i det hela förrän jag verkligen nåt botten på riktigt. Alla som överlevt säger att man måste nå botten för att kunna resa sig på riktigt och det tvivlar jag inte en sekund på. Det är sanna ord. Men för mig är det inte en fråga om överlevnad.. Inte ännu. Jag klarar mig fint här nere. Jag har inget emot min trasiga patetiska smått miserabla tillvaro. Jag kan harva runt som jag gör ett bra tag till utan att gå under. Men för att bli den jag verkligen vill vara på riktigt.. Den ni förmodligen också vill att jag ska vara. Ja, då måste jag nå botten.
Och när jag gör det så kommer ni märka det.
Believe you me.
Tomheten är det värsta. När man känner den där tomheten. Det är som en stor sorg i mitt bröst. För vad? Jag vet inte. Men den finns där. Den är så tung att bära på. Jag går runt i ett ingamansland och ignorerar mina problem. Jag skrattar åt det. Jag flamsar bort det. Jag skämtar bort det. Jag ser problemen. Hela tiden. Varje dag. Men jag vägrar göra någonting åt det. Jag inser det men samtidigt inte. Jag vet om allt så himla väl men ignorerar sanningen.
Folk ser de inte. Folk inser inte. Folk tar allt med en klackspark. Bara den innersta kretsen förstår nog omfattningen tror jag. Jag är bra på att dölja mina problem. Jag är bra på att dölja mina sorger. Jag har en mask som jag är ytterst skicklig på att dra på när det behövs. Denna mask har jag haft i min ägo i många år... Och jag använder den ofta än idag.
Ibland kan jag känna att jag umgås med fel människor. Jag hamnade fel redan från början liksom. Jag skyller inte mitt missöde på dom.. Jag klandrar verkligen ingen.. Men det blir så mkt svårare att ta sig ur saker som detta, när man har så många likadana liksinnade människor runt omkring sig.
Jag tycker om mig själv ibland. Det gör jag faktiskt. När jag känner värmen. Kärleken. Positiva responsen. Bekräftelsen. När jag känner hur folk verkligen uppskattar vem jag är, hur jag är och vad jag gör. Dom gillar mig för att jag är just jag. Men nästa sekund skäms jag något fruktansvärt över vad jag är. Nästa sekund hinner verkligheten ikapp mig och den sanning som uppenbarar sig är något som endast kan jämföras med en riktig mardröm. Jag är ett monster. Mot mig själv. Mot dig. Mot er. Mot alldeles för många.
Jag har egentligen inga problem att tala om det själv. Det kan jag göra. Jag vet att jag bär på problem. Jag vet att jag bär på många problem. Både fysiska och psykiska. Jag är en trasig kille. Men när andra säger det... Det är då det gör ont. Jag klarar inte av det. Jag blir neurotisk, arg, ledsen och frustrerad. Jag slår ifrån mig allt. Jag stoppar huvudet i sanden. Jag använder alla möjliga trix för att ta bort det. Jag vill inte höra från andra om mina problem. Det är bland de svåraste som finns för mig. Går väl förmodligen hand i hand med min kassa självkänsla men det känns rätt oväsentligt här. Jag vet om mina brister och mina problem. Det räcker för mig.
Jag vet inte om det finns hopp. Förmodligen gör det väl det. Men inte så länge jag inte själv verkligen vill. Drastiska förändringar måste förr eller senare ske.. Det förstår jag också. Men jag har så svårt att själv inse allvaret i det hela förrän jag verkligen nåt botten på riktigt. Alla som överlevt säger att man måste nå botten för att kunna resa sig på riktigt och det tvivlar jag inte en sekund på. Det är sanna ord. Men för mig är det inte en fråga om överlevnad.. Inte ännu. Jag klarar mig fint här nere. Jag har inget emot min trasiga patetiska smått miserabla tillvaro. Jag kan harva runt som jag gör ett bra tag till utan att gå under. Men för att bli den jag verkligen vill vara på riktigt.. Den ni förmodligen också vill att jag ska vara. Ja, då måste jag nå botten.
Och när jag gör det så kommer ni märka det.
Believe you me.
A Part of your mind
Postat av: T
Det här berörde.
Postat av: U
Det här var kul.
Postat av: Anonym
we all get a little lost in life sometimes
Postat av: Marcus
Oj jävlar vad du kan skriva när du lägger den sidan till.
Mäkta imponerad faktiskt. Lycka till med allt!
Trackback
