Idag sa en kollega på jobbet till mig helt plötsligt "Så du bloggar? Vad skriver du om mest då?"

Ja. Jag fattade exakt ingenting. Jag sa förvånat och stött "Va?!" och glodde på henne med min haka liggandes på marken... Jag frågade henne hur hon visste det, vad hon fått det ifrån och sånt... Men då såg hon helt plötsligt nervös ut. Hon såg förvirrad ut.. Som att hon gjort bort sig. Hon sa att hon pratat med en "kollega i enheten" om det... Hon började prata om hur bloggar kan påverka ens liv.. Fördelar och nackdelar med bloggar och allting. Jag förstod liksom inte om hon visste om hela min historia eller om hon bara svamlade och pratade allmänt liksom... Det blev en jävlitg jobbig och skum stämning...

Ja, jag blev självklart väldigt arg när hon sa det. Mitt förflutna jagar alltid ikapp mig. Så är det jämnt. Iofs spelar det mindre roll nu med tanke på att jag ändå bara har denna vecka och nästa kvar på detta dagis.. Men ändå. Det gjorde ont. Jag blev ledsen. Jag kände mig uppgiven och allt kändes bara hopplöst.

Visserligen bestämde jag med mig själv här om veckan att OM jag hade fått förlängt/fast anställning på denna förskola så skulle jag sätta lösenord på min blogg. Det hade jag sagt till mig själv.. Men nu när allt ändå tyder på att det trots allt blir Sunny Beach den 8:e Maj så känns ett lösenord helt plötsligt väldigt onödigt och avlägset...

Lession learned. Ens förflutna släpper ALDRIG taget om en.