Skrev ut mina flygbiljetter idag på jobbet. Värt. Känns tryggt & bra att ha dom i hand. Ditresa 27e Dec. Hemresa 6e Jan.. 10 dagar i England hos Europas i särklass skönaste och galnaste människor. Längtar inte jättelite bör jag få tillägga..


Som jag skrev i inlägget innan så var dagen i ära förjävla jobbig. Många kramar. Många tårar. Jag tog även emot några julklappar/avskedspresenter från en del föräldrar:



Jag tänker inte gå vidare med någonting. Det finns varken ork, lust eller motivation att stämma någon... Att kontakta någon arbetsdomstol. Jag orkar helt enkelt inget krig. Jag orkar inte den här skiten mer. Det är slut nu. Jag får helt enkelt acceptera det faktum att min tid på den förskolan nu är över.. Om nu inte namninsamlingen mot all förmodan skulle påverka chefernas beslut. Men det tvivlar jag väldigt starkt på. Det är med sorg, ilska och otroligt mkt vemod som jag nu sakta men säkert på allvar börjar inse detta.


Jag var förbi E igår kväll. Vi pratade ut. Om allt. Jag sov där. En sista kväll ihop. Det är dock över nu. På riktigt. Vi är båda överrens om att det är det bästa för oss båda. Av många olika anledningar som jag dock varken orkar eller bör gå in på här i bloggen... Vi tycker om varann mycket..Absolut.. Men ibland räcker det dessvärre inte med att bara tycka om varann. Ibland krävs det så jävla mkt mer.. Sorgligt men sant. Tack för den här tiden E. Du är grym.

Riktig tung tid just nu. Jag står mer tomhänt än någonsin. Jag bor hos min mamma. Jag blir arbetslös i övermorgon. Jag känner mig helt plötsligt bara så sjukt misslyckad och ensam. Så liten. Jag är 22 år och står här - Med ingenting. Jag har ingenting. Inte ens någon. Fy fan vad självömkande jag låter nu.. Men vadå, det är ju fan sant. Fy fan.

Något måste ske.